Legkov och kalla vindar.

Sitter vid köksbordet och insuper mina första vårkänslor.

De där långa dagarna, solens strålar värmer genom altandörrens glas. Observera GENOM altandörrens glas.

 Det krävs inte många steg ut ur huset för att den kalla råa västanvinden sliter vårkänslorna i stycken och får mig att inse att där finns något i vägen mellan mig och våren.

Viljan att faktiskt få basunera ut det faktum att våren är här, den är stark men skör. Väldigt skör. Jag bär med mig kaffet ut på altanen.  Utnyttjar huskroppens 90 gradiga vinkel i söder för att både få lä och sol. Så sätter jag mig och nästan hukar mig för att de kalla, mörka hårda bakslaget inte ska få syn på mig. Jag sitter kvar, stel som en pinne, i ca 60 sekunder. Sen småspringer jag in i huset igen. Lite skamset inser jag att jag att min vilja inte överensstämmer med verkligheten.

Det är kallt som fan.

 Hur mycket jag än önskar mig vår så väntar bakslaget på att slå till, koppla grepp och få mig att återigen känna hur trött jag är och hur långt det faktiskt är kvar till målet. Våren. Det är inte frågan om, utan när.

Hela scenariot får mig att tänka på söndagens 5 mil.

Anders Södergren, mannen med det goda hjärtat, enorma viljan.

 Efter att 40km av loppet är avverkat så är Anders först i spåret. Man kan se på hela hans rörelsemönster längtan efter en medalj, han skulle göra allt för ett guld nu.

Jag hukar mig i soffan på samma stela sätt som på altanen. Precis som för att inte ryssarna ska se oss. Att dem av jävligt oklar anledning ska glömma bort mig och Anders. Jag skulle kunna offra varenda medalj vi vunnit under spelens gång för att ge honom ett brons i detta hans sista internationella mästerskap.

Men bakom honom i spåren lurar två mörkklädda hungriga ryssar.

Lika säkert som att våren inte är här på riktigt ännu, lika säkert är det att

Anders Södergren inte kommer ha orken, kapaciteten att svara när ryssen kommer.

Vylegzhanin, mannen som åker skidor fristil så vackert så han ser ut som en skridskoåkare mitt uppe i ett konståkningsprogram.

Legkov, mannen vars motor och muskelatur får honom att framstå som en annan ras. Karlns överarm är ju större än Johnsrud Sundbys lår.

När väl ryssarna bestämmer sig för att koppla greppet, för att slita den trötta sköra svensken i stycken, så är det Formel 1 bilar som kör om en Skoda Octavia med sliten fläktrem .

När mörkret lägger sig så konstaterar jag att vi har en bit kvar, jag och Anders.